bakomspegeln

Ni som varit här förut kanske har noterat att torsdagar inte riktigt är min grej vad gäller att agera omdömesfullt. Så utvecklade sig även denna veckas torsdag.

Återigen var det någon slags sammankomst på jobbet. Det serverades vin och öl redan strax efter lunch. Då jag inte vill dra uppmärksamheten till mig med nyfikna frågor om varför jag inte dricker - eller snarare inte bör dricka - knäckte jag således den första ölen när de flesta andra fyllde sina glas med vin.

Innan vi lämnade jobbet för en kväll ute på byn hade jag tömt 4-5 Heineken och hade inga planer på att sänka hastigheten. Till skillnad från förra torsdagen verkade jag ha tappat den nödvändiga respekten för alkoholen. I de sammanhang där jag tidigare valt att i tysthet betrakta min omgivning, valde jag nu att hålla låda och alltifrån håna kollegor till att ifrågasätta företaget i allmänhet. Kan även ha gjort pinsamma utlägg om kvinnohistorier och drogtrippar.

Vid stängningsdags är jag förstås kvar och får problem med notan. Jag tycker ju självklart att VD:n skulle gjort upp allt i förväg eller i alla fall meddelat hur vi som blev kvar skulle hantera situationen. Efter massa tjafs väljer jag att bara lämna haket vilket kan ha setts som en springnota i vissas ögon.

Ute i kylan borde jag givetvis ha tagit besultet att pallra mig hemåt. Lika givet tar jag inte ett sådant beslut, utan beger mig till stamhaket. Sen är det svart.

Jag vaknar med ett panikartat ryck kring 11-snåret och inser att jag med stormsteg börjar närma mig livssituationen jag var i för ett år sen - allmänt deprimerad och svårt att sköta ett arbete p.g.a. ett alkoholmissbruk.

Väl på kontoret blir allt pinsamt uppenbart då jag sliten som få vinglar in mitt bland alla kollegor som småpratar om gårdagen. Folk frågar om det blev sent och då jag inte har någon aning är jag tvungen att ljuga för att inte verka mer tragisk än nödvändigt.

Jag väljer att undvika all form av social kontakt tills jag - fortfarande i halvdimma - lämnar jobbet för att förpassa mig till ångestlyan där jag f.n. överväger att släppa på gasen och lämna misären.

Vid lunchtid tosdag, startade en resa med oundvikligt slut.

Några nyanställda, inklusive undertecknad, skulle indoktrineras i företagets anda. "Föreläsningar" började vid lunch och strax efter tre på eftermiddagen sänktes första ölen.

Efter en middag ute på byn avviker de flesta, så även de högre hönsen. Självklart väljer jag att sitta kvar för ytterligare öl och även några andra ur gruppen stannar.

När klockan närmar sig midnatt har jag hållit lite låda men inte direkt förolämpat eller förtalat någon - vilket måste ses som en framgång i sammanhanget. Sällskapet bryter upp och alla rör sig mot sitt. Givetvis inte jag.

En kvart efter uppbrottet stegar jag ensam in på stamhaket med förevändningen att jag är där för att hämta en halsduk som jag är i stort sett säker på att jag lämnat just där.

Jag väljer att ta det med halsduken lite senare och inhandlar istället två öl och placerar mig vid bardisken. Snart har jag fått en vän som verkar kunna hålla samma dryckes-tempo som jag. Vi surrar lite ytligt innan vännen avviker.

Strax därefter träffar jag två kvinnor att besvära. Tydligen så har jag inte tappat all charm då dom bjuder med mig till ett annat hak inåt byn dit vi färdas i en svarttaxi.

Det sista jag kommer ihåg från denna dag/natt är ett luddigt minne av en vakt som kastar ut mig från haket.

Idag vaknade jag av att telefonen ringer. Det är min chef som undrar var jag håller hus då klockan snart är 11 och en extern resurs jag ska ha möte med väntat på mig i nästan två timmar. Då personen jag ska träffa kostar ca 1200 SEK/timme tycker min chef att det är onödigt att låta honom vänta alltför länge.

Oerhört skamsen och fortfarande kraftigt berusad glider jag in till jobbet. Stapplar in på mötet där massa folk redan sitter;

Kecke: Sorry att jag är sen. Hemskt ledsen.
Någon: - Hårt igår eller?
Kecke: - Nejrå...vi splittade väl upp strax efter 23 kanske.
Någon annan: - Jag ringde på din hemtelefon för någon timme sen då din mobil var avslagen...var det av den signalen du vaknade eller?
Kecke: - Va?! Kuk, mobilen strular som fan. Måste köpa en ny. Njae, jag var inte hemma så jag självvaknade för ett tag sen.

"Självvaknade"?! Finns ens det ordet tänker jag tyst...

Ytterligare någon: - Aha. Bortamatch?

Då det är bara män och således lite grabbigt i rummet, skrattar alla och börjar sporadiskt pika mig. Jag väljer att låta dom tro att dom träffat rätt och låtsas generat att inte vilja gå närmare inpå var jag sovit.

Hur länge kan jag mörka min alkoholism?

PS. Förra gången jag trampade rejält i klaveret, var också på en torsdag. Är torsdagar mina måndagar?