Ett mönster
Ni som varit här förut kanske har noterat att torsdagar inte riktigt är min grej vad gäller att agera omdömesfullt. Så utvecklade sig även denna veckas torsdag.
Återigen var det någon slags sammankomst på jobbet. Det serverades vin och öl redan strax efter lunch. Då jag inte vill dra uppmärksamheten till mig med nyfikna frågor om varför jag inte dricker - eller snarare inte bör dricka - knäckte jag således den första ölen när de flesta andra fyllde sina glas med vin.
Innan vi lämnade jobbet för en kväll ute på byn hade jag tömt 4-5 Heineken och hade inga planer på att sänka hastigheten. Till skillnad från förra torsdagen verkade jag ha tappat den nödvändiga respekten för alkoholen. I de sammanhang där jag tidigare valt att i tysthet betrakta min omgivning, valde jag nu att hålla låda och alltifrån håna kollegor till att ifrågasätta företaget i allmänhet. Kan även ha gjort pinsamma utlägg om kvinnohistorier och drogtrippar.
Vid stängningsdags är jag förstås kvar och får problem med notan. Jag tycker ju självklart att VD:n skulle gjort upp allt i förväg eller i alla fall meddelat hur vi som blev kvar skulle hantera situationen. Efter massa tjafs väljer jag att bara lämna haket vilket kan ha setts som en springnota i vissas ögon.
Ute i kylan borde jag givetvis ha tagit besultet att pallra mig hemåt. Lika givet tar jag inte ett sådant beslut, utan beger mig till stamhaket. Sen är det svart.
Jag vaknar med ett panikartat ryck kring 11-snåret och inser att jag med stormsteg börjar närma mig livssituationen jag var i för ett år sen - allmänt deprimerad och svårt att sköta ett arbete p.g.a. ett alkoholmissbruk.
Väl på kontoret blir allt pinsamt uppenbart då jag sliten som få vinglar in mitt bland alla kollegor som småpratar om gårdagen. Folk frågar om det blev sent och då jag inte har någon aning är jag tvungen att ljuga för att inte verka mer tragisk än nödvändigt.
Jag väljer att undvika all form av social kontakt tills jag - fortfarande i halvdimma - lämnar jobbet för att förpassa mig till ångestlyan där jag f.n. överväger att släppa på gasen och lämna misären.
