bakomspegeln

Efter tisdagen hemma var det en rätt ångestladdad walk-of-shame som genomfördes in på kontoret onsdag morgon. Som för att göra en redan hopplös situation än mer körd kom jag ca en halvtimme för sent.

Väl inne så hamnade jag i någon sorts limbo då min chef var på vift och den stundande avrättningen sköts fram på obestämd tid.

Efter några timmar i ovisshet dyker han till sist upp och jag kryper skamsen till korset och ber om ett samtal. Mötet blir en kaskad av bortförklaringar, ursäkter och vita lögner från min sida. Han markerar tydligt att beteendet jag uppvisat - redan efter bara en vecka på jobbet - inte är ok. Men av någon för mig outgrundlig anledning ger han mig en andra chans. Dock skönjar jag att den också kommer att bli min sista.

Torsdagen var planerad till någon slags mässa för branschen. Jag och en kollega beger oss dit för att sitta av tid på långrandiga föreläsningar, free-loada mat samt käka godis i olika montrar. Efter en lång dag, nykter ute bland massa folk, är jag helt slut. Så när väl drinkbiljetter börjar delas ut inför kvällen är jag snabbt framme och lyckas fixa några extra.

Trots att jag borde ha de senaste händelserna i färskt minne, och således behärska mitt intag, slinker ölen och vinet ner i en rasande fart. Som om de gågna dagarna ej existerat...och någon morgondag ej fanns.

Jag minns inte riktigt hur aftonen slutade - ej heller hur och när jag dök upp på jobbet idag. Men det mesta tyder på att jag var i någorlunda tid och är välkommen tillbaka på måndag.